“Hur vill NI ha antrekååån stekt?” Servitrisen flackar med blicken mellan oss båda. Min kompis har beställt en sallad.

“Tror hon att vi ska bestämma tillsammans hur jag vill ha min köttbit stekt, eller, vad f-n!?” tänker jag och efter en stunds förvirring svarar jag småsnorkigt med en motfråga: “Menar DU min entrekåTT? Medium-rare, tack”.

Ny ni-reform?
Jag undrar hur många som tycker det är smickrande att bli kallad för ”ni”. Antingen ska man vara väldigt gammal eller så ung att man inte känner till du-reformen. Den genomfördes i slutet på 60-talet och blev du då ändå tilltalad med ni, kunde det vara för att den andra personen kände sig förmer och inte ville vara du med dig.

Jag hör till den generation som känner mig obekväm med att bli kallad för ni (eller Ni som man skrev tidigare, men det kanske blir aktuellt att börja använda versalen igen?) och till och med  förnärmad, även om jag är lite för ung för det. På 60-talet var jag barn och då skulle man kallas för du i vilket fall. Alltså är jag uppvuxen med att alla är du med varandra.

Nu blir man niad antingen tillsammans med en snorkig blick eller med en flackande!
Konstigt nog har jag aldrig behövt fundera på om det är “jag eller vi” som blir tilltalade på engelska, trots att you kan betyda både ni och du. Kanske är det självklart att vara tydlig med blicken och kroppsspråket när ordet har dubbel betydelse? Och, är det så att en svensk flackar med blicken, eftersom hon/han flackar även mentalt inför begreppet? Känner varje mas och dalkulla sig osäker och våndas inför användandet av det “stockholmsfina” ni?

I Dalarna säger man du
Bortsett från historien och om man känner sig förolämpad eller inte –  vad är det för fånerier rent ut sagt!? När södra Europa äntligen börjar lätta på niandet, ska vi då börja med dessa krystade krumbukter? Ännu värre är det att nia här i Dalarna, eftersom vi har en äldre tradition av duande än i övriga Sverige.

Dricker du Shanti?
Lite språksnobbigt tycker jag också att de som säljer eller serverar mat borde lära sig uttala matvaror någorlunda rätt. Arbetar man inte med mat så kan man naturligtvis säga som man vill. Men av yrkesstolthet tycker jag att det borde vara intressant för t.ex. servitörer och charkuterister.

Några vanliga fel:

Bruschetta – italiensk liten brödbit med tomathack. Ska uttalas ”brosketta” och inte ”bruuschjätta”

Prosciutto – Italiensk skinka uttalas ”pråschotto” och inte ”proosKjutto”. För att komma ihåg, kan man tänka på hur den svenska skinkan uttalas. Finns det någon som inte uttalar skinka med sch-ljud? Möjligtvis din finlandsvenska granne.

Chianti – uttalas kjanti. Både vinet och om du köper en chianti-marinerad prosciutto. Shanti Roney har inte något med detta italienska rödvin att göra.

Ett h framför mjuk vokal (e, i, y) i italienskan ger alltså ett k-ljud istället sje-ljud för er som är intresserade av orsaken.

En liten stark kaffe heter espresso. Den som säger eXpresso kanske tänker på franskans ”caffè express” och då är det förlåtligt.
Om du vill ha en likadan i Italien ska du helt enkelt beställa ”un caffè”. Den lilla svarta är ju det vanliga kaffet där, så varför krångla till det med att kalla det för något annat?

Ett tips är att inte beställa en latte i Italien om det inte är ett glas mjölk du vill ha, annars är en cappuccino eller caffelatte ett bättre val.

Franska lär ju vara världens köksspråk, men varför törs då inte ens restaurangpersonal uttala alla stavelser i entrecôte? Vi svenskar verkar i allmänhet vara rädd för att uttala slutet på utländska ord.

En vanlig beställning kan låta så här:

”En antrekååå, tack”

”Vill du ha vitlökssmör eller bearnäää?”

Korrekt uttal: ”En antrekåTT med bearnäS”

Ingen vomelett
Nästa gång jag går på restaurang ska jag prova att beställa:
”En abborrigin med chimpagne och till efterrätt en glass med nallon. Ingen vomelett den här gången, jag blev så dålig sist. Kan jag få in en Romlösa också…”

Abborrigin = australisk abborre
Chimpagen = svampvin
Nallon = björnbär
Romlösa = alkoholfri grogg från Västindien
Vomelett = lättspydd lunchrätt

Enligt Uarda-Akademiens ordbok (Uarda-Akademiens förlag, Lund 1998).